När vi konstruerar något – broar, hus, flygplan, PLM-system, ERP-system m.m. – måste vi börja från en hållbar grund. Att bygga ett höghus på lermark verkar inte speciellt lockande; inte heller att sitta i ett flygplan som utvecklats utan hänsyn till grundläggande aerodynamiska lagar.
Alla sådana större byggen kräver förstås att människor, aktiviteter och verktyg samverkar på ett ordnat sätt. Om detta skrev Harold Leavitt 1962 en teknisk rapport med titeln “Applied organization change in industry: Structural, Technical, and Human Approaches”. Hans tankar utvecklades under åren till sentensen att organisatoriska fenomen kan förstås genom att balansera de tre aspekterna ”People, Process, Tools” (PPT) (ibland formulerad som People, Process, Technology).
Men frågan är om PPT utgör en hållbar grund att bygga komplexa system på? Hur gör man rent praktiskt för att ”balansera” människor, aktiviteter och verktyg? Hur ser interaktionen mellan dessa ut? På något sätt måste man konkretisera alla sidor i den ”gyllene triangeln” som PPT ibland kallas. Det är då problemen börjar hopa sig. Att bara säga att människor gör jobbet, processer gör arbetet mer effektivt, och att tekniken hjälper människor att utföra sina uppgifter räcker inte långt.
Med tiden har PPT fått alltmer kritik
Med tiden har också PPT börjat kritiserats alltmer. En kritik går ut på att ”data” saknas i triangeln. Andra synpunkter är att aspekter som ”kunskap”, ”kontext”, ”koordination”, ”mening”, och inte minst ”kommunikation” måste inkluderas. Rätt snart inser man att det till synes enkla budskapet i PPT i själva verket är oerhört komplicerat att handskas med i praktiken. Bakom de tjusiga orden döljer sig en avgrund av virrvarr och snårigheter.
En orsak till att det blir så här är den utbredda tendens att slänga sig med begrepp som på ytan låter bra, men som i själva verket saknar fotfäste – en hållbar grund att stå på. Ett av de värsta exemplen jag stött på nyligen kommer från en artikel om datamodellering: ”datakonsumenter kan skörda semantik från datamodellen för att söka och använda data”. Vad betyder det? Om vi försöker använda dylikt nonsens för att bygga en praktiskt användbar datamodell, går vi direkt vilse.
Att formulera en hållbar grund för organisatoriska fenomen
Så, hur kan vi formulera en alternativ och hållbar grund för organisatoriska fenomen?
En möjlig väg är att gå tillbaka till de basala förutsättningarna för vår mänskliga existens. En sådan förutsättning är biologisk: hjärnor har utvecklades för att kontrollera våra aktiviteter i världen. Filosofen Kant menade att vi har medfödda intuitioner eller föreställningar genom vilka vi förstår världen; bland dessa ”rum” och ”tid”. Rum och tid finns alltså inte därute, som konkreta objekt i vår omgivning, utan vi tillskriver vissa naturliga och konstruerade objekt dessa egenskaper. En karta gör att vi kan orientera oss rumsligt, men kartan i sig är bara en samling streck på papper eller pixlar i ett GPS-system.
Synsättet måste förändras
En annan förutsättning bygger på att människan i grunden är en social varelse. Marx menade att vi producerar våra livsvillkor i gemensamma sociala aktiviteter. Under den processen förändras också vårt mänskliga medvetande om vilka vi är. Vi blir det liv vi lever. Men gemensamt arbete förutsätter att alla har intakta biologiska förutsättningar. Utan samspelet mellan biologiska och sociala faktorer skulle vi alla vara döda.
Det här tänkandet bildar en universell grund för att hantera organisatoriska fenomen. Men synsättet måste förstås utvecklas – något jag har arbetat med under många år i min forskning. En fundamental insikt är att balansen (vad som nu än menas med det) mellan ”People, Process, and Tools” måste hanteras inom varje enskilt delsystem en organisation består av – marknad, utveckling, produktion, underhåll, osv. Alla dessa delsystem bör ses som olika sociala manfestringar av de grundläggande förutsättningarna för att vi överhuvudtaget finns på den här planeten. Det är i den insikten ett fundamentalt annorlunda sätt att tänka om organisationer kan börja ta form.
Av Lars Taxén, docent
