Additiv tillverkning av metall (AM) är ett snabbt växande område med stor potential för industrin. Nu har en projektgrupp vid forskningsinstituten Swerim och Rise gjort en kartläggning av all forskning och utveckling inom området, mellan åren 2010 – 2018. Även antalet företag som på något sätt arbetar med så kallad additiv tillverkning av metall har kartlagts.
Markant ökning
Den tydligaste trenden i kartläggningen visar att antalet företag som på något sätt arbetar med 3D-printing av metall har ökat markant på tre år: Från 13 till ett 30-tal företag. Även antalet forskare inom institut och akademi har ökat kraftigt. Just nu är det ett 50-tal som doktorerar inom området och projektgruppen menar att det är troligt att en del av dessa kommer att arbeta inom industrin när de är klara.
Även kurvan för forskningsmedel när det handlar om additiv tillverkning av metall visar på brant stigande utvecklingskurva. 2010 satsades inte en enda krona. Åtta år senare, 2018, handlar det om 100 miljoner kronor till forskning och utveckling på området – forskningsmedel som kommer från såväl nationella aktörer som EU.
Underlätta koordineringen
Syftet med kartläggningen – utförd inom projektet INTOACTION finansierat av Vinnova – är att den ska underlätta koordineringen på vägen från forskning och utveckling till kommersiell produktion i industrin.
Resultatet är hur som helst något överraskande. Siffrorna är låga, vilket inte är bra för svensk industris konkurrenskraft.
Samtidigt är det symptomatiskt att Vinnova, finansiären av undersökningen, när tekniken började komma som en option inom tillverkning faktiskt avfärdade den som tämligen ointressant ur industriell synvinkel. Stödet för utbildningar och annat sattes därmed på sparlåga och man kom igång väldigt sent i utvecklingsloopen, vilket inte minst Protechs 3D-printing guru, Evald Ottosson påpekat i tidigare artiklar i VerkstadsForum.
Kräver annorlunda konstruktionsteknik
Man kan alltid fundera över varför det blivit så här och det finns förstås flera skäl än att Vinnova var sent ur startgroparna. Klart är t ex att teknologin kring additiv tillverkning i metall kräver en viss omställningsprocess hos de som vill börja tillämpa den. Konstruktionsarbetet blir exempelvis helt annorlunda när tidigare flerkomponentslösningar ska föras ihop till en enda ”systemkomponent”. Här finns förstås ett visst motstånd hos designers/konstruktörer med tuffa produktionskvoter som primärt både vill och måste hantera den akuta produktionen. Men det hindrar nu inte att man bör försöka hitta de resurser som krävs för att kunna utveckla den nya konstruktionsteknologin. Det finns nämligen mycket stora värden att hämta både i tid och kostnader.
Kolla med Siemens i Finspång som industrialiserat additivt vid tillverkning av turbinblad. När tjugo delkomponenter blev en enda med 3DP var vinsterna jämfört med den traditionellt subtraktiva tekniken synnerligen stor.
